Filmhögen växer...

- Nej, han hjälper bara till i trädgården. - Fint! kan vi få låna honom någon timme?

Göran (Gustaf Skarsgård) drömmer om ett riktigt förortsliv med hemmafru-drag, vacker trädgård, lagade middagar och barn, särskilt barn. Men det finns ett problem, ett riktigt stort problem. Göran är homosexuell. Visst, han har funnit sin livs stora kärlek i Sven (Torkel Petersson), men det är svårt att få barn då. Dessutom finns det inga givarländer som accepterar homosexuella som föräldrar. Men möjligheten att adoptera ett svenskt barn finns, och när de får hem ett brev om att Patrik 1,5 (Tom Ljungman) väntar på en ny familj är lyckan fullständig. Men ett kommatecken har hamnat fel, och istället för sin rultiga lilla bebis kommer en femtonårig homofob med kriminellt förflutet.
För att vara en svensk film är Patrik 1,5 helt fantastisk. Både Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson är oerhört begåvade skådespelare, även om den sistnämnde ibland har en tendens att spela över. Men det allra bästa med filmen är nog det tema som den tar upp, hur homosexuella ständigt diskrimineras i samhället. Resultatet är en ofta rolig film, men som samtidigt har en stor portion av allvar i botten.

Betyg:

Den som verkligen älskar mig är den som hjälper mig

Tjugoåtta år har gått sedan Ramón Sampredo (Javier Bardem) bröt nacken i en dykolycka. Hela hans kropp utom huvudet är förlamat, och då han inte finner sitt liv värdigt bestämmer han sig för att han vill dö. Med hjälp av Julia, en vacker advokat döende i en obotlig sjukdom, och en organisation som kämpar för rätten att bestämma om sin eget liv drar han fallet till domstol. Men döden är inte så lätt som den verkar, och fler än Ramón någonsin kan ana förfäras över hans beslut. Ramóns bror och far är förtvivlade över hans vilja, för att inte tala om Rosa, en kvinna som ser hans kamp på TV, åker för att besöka honom och efter ett tag verkligen börjar älska honom av hela sitt hjärta.

Gråta med ett leende är en vacker film om ett mycket svårt ämne. Den tar upp olika åsikter och synsätt, och visar att det inte finns något som är rätt eller fel. Javier Bardem gör en fantastisk prestation som Ramón, men även övriga skådespelare agerar på ett så skickligt sätt att man aldrig tänker på att det är en film. Förmodligen är det därför den Oscar belönats för Bästa Utländska Film. Det är rått och äkta, utan förskönanden eller lyckliga slut. Men kan man få det om man gör en film om rätten till sitt eget liv?

Betyg:

Så jag går nu, innan du slutar älska mig

Antoine förälskar sig redan som barn i en fyllig hårfrisörska, och passionen och drömmen om henne blir så stark att han bestämmer sig för att en dag gifta sig med en kvinna av samma profession. När han många år senare ser den vackra Mathilde bestämmer han sig för att han ska gifta sig med henne, går in för en klippning och friar på direkten. Efter en viss tvekan svarar hon ja, och en sällsam kärlekshistoria inleds, där allt kretsar kring deras liv i salongen. Mathilde klipper kunderna, och Antoine sitter på en soffa och drömmer om henne, och låter ofta sina drömmar gå i upplevelse direkt. Deras passion är omättbar, och de verkar aldrig kunna få nog av varandra. Men kan något så starkt vara för evigt?
Föreställ dig en frisörsalong med alla dess ljud, dofter och händelser, allt i ett fantastiskt ljus från de stora fönstrena. Lägg till en människa som du åtrår något oerhört, och helt enkelt inte kan hålla dig ifrån. Det är Hårfrisörskans make i ett nötskal. Det är fransk film när den är som bäst, ständigt erotisk men aldrig pervers eller snuskig. Välspelad, men samtidigt med bevarad enkelhet. Välskriven, men ändå med känsla för detaljer. Och fotot är helt otroligt! Hårfrisörskans make är helt enkelt en film som alla borde se, om passion som är så stark att den tillslut riskerar att förtära.

Betyg:

Tveka inte att glömma denna kvinna då hon utan sorg säger farväl

Hervé (Michael Pitt) har, enligt sin fars vilja, befunnit sig i arméen under flera år. Men när han återvänder på permission till sin hemby möter han den undersköna Hèléne (Keira Knightley). Med hjälp av en rik silkesfrabriksägare övertalas Hervés far att han bör lämna arméen, och istället gifta sig med Hèléne. De lever lyckliga, men Hèléne längtar något oerhört efter barn och en trädgård. När en epidemi når byns silkesmaskar ber fabriksägaren Hervé att ge sig ut på farofyllda resor för att hämta hem nya, friska ägg. Hervé's resa för honom först till Egypten, men sedan ännu längre bort, till Japan. I det främmande landet möter han en underskön och mystisk kvinna, och i sin längtan att få veta vem hon är återvänder han gång på gång till Japan. Men hemma i Frankrike väntar Hèléne otoligt på sin makes återkomst.
Silk är baserad på boken med samma namn av Alessandro Baricco, och är en underbar kärlekssaga om att se vad man har istället för vad som finns. Allt med den är så vackert, från Keira Knightleys magiska kreationer och Hèléne's och Hervé's blomkyss i början av filmen, till Hervé's fascination för den undersköna japanskan. Kärleken är i högsta grad närvarande i varje scen, och allt är så vackert, så oerhört vackert och romantiskt, utan att någonsinn bli löjligt.

Betyg:

Om man drömmer om en klänning på nätterna borde den få flytta in i ens garderob

Om dina drömmar om nätterna plötsligt börjar fyllas av en viss klänning gör du bäst i att snabbt som attan pallra dig iväg till Myrorna för att köpa den. Det gjorde jag, och idag hade jag på mig den för första gången. Kan avslöja att kyrktanterna fullkomligt älskade den! Ni får ursäkta alla ego foton... :P

Det har varit en mysig dag idag. Var i kyrkan med mamma och gudstjänstgruppade på förmiddagen, och sedan gjorde jag en supermumsig sallad till lunch. Tyvärr så är inte portionsuppmätning min grej, så nu har vi sallad för typ resten av livet. Hoppsan...

Just nu lägger jag in några filmreccensioner jag skrivit på sistone, och sedan ska jag kolla på Gossip Girl, tvätta och städa. Vad gör ni idag?

Vi är som stenarna, vi åldras inte och vi dör inte.

Vilken är mänsklighetens starkaste längtan? Passionen som driver oss alla? Även om vi vid första tanken föreställer oss något annat, sådant som en lyckad karriär eller underbara barn, så finns det bara ett svar på frågan. Mänsklighetens hemliga dröm består av två ord och åtta bokstäver. Plus ett mellanrum. Evigt liv.

För dem flesta av oss kommer det för alltid att vara en dröm, men för familjen Tuck var det verklighet. För 87 år sedan drack de fyra familjemedlemmarna vatten ur en källa i skogen, och efter ett tag upptäckte de att det var odödliga. Varken fall från höga höjder eller kulor kunde döda dem, och de åldrades inte heller. Men det är en svår hemlighet att leva med, och de måste bevara den väl. För om världen upptäckte det skulle konsekvenserna bli ödesdigra.
Inte långt från familjen Tucks hemliga stuga i skogen bor överklassflickan Winnie (Alexis Bledel). Som enda barnet lever hon ett mycket enformigt och skyddat liv, och hennes högsta önskan är att få se vad som finns på den andra sidan staketet. Efter ett gräl med sina föräldrar rymmer hon, och i skogen ser hon Jesse Tuck (Jonathan Jackson) dricka ur källan. Jesses bror Miles Tuck (Scott Bairstow) vågar inte ta risken att skicka tillbaka henne hem, utan tar istället med Winnie till stugan och sina föräldrar Mae (Sissy Spacek) och Angus (William Hurt). Familjen börjar berätta sin livshistoria för Winnie, och det är en berättelse som för alltid kommer att påverka hennes liv.

Första gången jag såg Tuck Everlasting kan jag inte ha varit mer än 10, 11 år, och när man sedan slutade se på VHS filmer blev filmen snart bara ett minne blott. Ett minne av en vacker film om en vacker pojke som inte kunde dö. Nyss såg jag den igen, och mindes genast varför jag älskade den.

För Tuck Everlasting är en film som lämnar avtryck. Det finns en magi i den, skapad av det faktum att evigt liv kanske inte är det optimala. Det är en film som vill tala om för oss att det vi inte ska frukta är döden, utan det olevda livet. Även om filmen är kort och ibland gränsar till banal svävar den, och det är som om den lever sitt eget liv. Eller kanske bara har stannat i tiden. För när du ser den existerar inte begreppet tid på något plan mer.

Skådespelarinsatserna är skiftande. Från den makalösa och OSCAR’s belönade Sissy Spacek i rollen som Mae, till långfilmsdebutanten och huvudrollsinnehavaren Alexis Bledel. Bledel gör visserligen en hel del fina scener, men är i halva filmen snarast tråkig att se på eller överspelad. Filmen har nu några år på nacken, och känns därför ganska omodern i vissa sekvenser. Större delen av handlingen är dock förlagd till en häpnadsväckande vacker skogsmiljö, som inte får mig annat än att tappa andan. Naturmiljöerna är smärtsamt vackra.

Tuck Everlasting kommer du förmodligen inte att klassa som den bästa film du sett, men jag tror ändå den kommer att stanna kvar hos dig. För vissa historier kan man bara inte glömma.

Betyg:

L'amour et la violence

En fantastiskt vacker låt av Sebastian Tellier, L'amour et la violance (kärleken och våldet). Snart har jag lyssnat så många gånger på den att min kära moder kommer komma till datorn och kräva att jag byter låt. ;)

Am I a real estate girl?

Singellivet är över. Carrie (Sarah-Jessica Parker) letar lägenhet tillsammans med Big (Chris Noth), och för att den juridiskt sett ska vara även hennes bestämmer de sig för att gifta sig. Samantha (Kim Cantrall) bor i Los Angeles tillsammans med Smith Jerrod, som hans pr-agent och flickvän. Miranda (Cynthia Nixon) bor i Brooklyn tillsammans med Steve, Brady och Steves dementa mamma, och är relativt nöjd med livet som småbarnsförälder. Och Charlotte. Charlotte (Kristin Davies) lever sin dröm som mrs Harry Goldenblatt i en underbar Park Avenue-lägenhet tillsammans med deras kinesiska adoptivdotter Lily.

Allt verkar slutligen ha löst sig för de fyra singeltjejerna, men plötsligt händer det som inte får hända. Big överger Carrie vid altaret. Steve är otrogen mot Miranda, och Samantha får syn på sin sexgud till granne.

Sex and the City – the Movie är uppföljaren till tv-serien som har älskats av kvinnor över hela världen. Givetvis utspelar den sig i fantastiska New York, och både staden och designerkläderna spelar huvudroller i filmen. Det har gått många rykten om garderobens storlek hos tjejerna, och de ryktas att Sarah-Jessica Parker ensam hade drygt 100 klädbyten i filmen, medan de andra tre hade ungefär lika många tillsammans. När filmen spelades in fullkomligt dränktes de i papparazzifotografer, och rykten om filmens handling var det absolut heteaste på skvallermarknaden. Förväntningarna var skyhöga, och tre generationer kvinnor höll andan.

Men tyvärr lyckas inte filmen uppfylla dem. I slutändan känns allt bara… fel. Den älskade tv-serien har kretsat kring singellivet och längtan efter att hitta den rätta, vilket slutligen löste sig för dem alla. Filmen har mest älskade karaktärer som gör fler saker, och det är inte det som händer som är intressant. Vi vill se Carrie börja dejta andra igen, inte sörja Big. Filmen stryper mest det lyckliga slut som tv-serien hade, och fyller biljettkassorna till bredden.

Visst kunde mycket ha varit bättre, men samtidigt är de härliga karaktärerna där och de underbara kläderna och Carries Manholos har åter huvudrollen. Filmens sound är väldigt lite New York, eller kanske snarare mer Queens än Manhattan. Men älskade du tv-serien är filmen sevärd, har du inte sett serien skulle du nog klassa den som bra.

Betyg: