Jag orkar inte längre kämpa för betyg. Jga orkar inte längre kämpa för prestationer. Jag orkar inte träna. Jag orkar inte vara en duktig flicka. Reserverna är slut, och jag är trött.
När jag kommer hem så lägger jag mig direkt och sover. Eller väntar på ett sms från honom. Men det tar långsamt, jag undrar varför. Det suger ännu mer kraft ifrån mig. Tömmer mig på de sista smulorna. Jag avskyr ovisshet. Jag avskyr att vänta.
Det enda som jag orkar med är människor. Att lyssna på andras problem. Jag är i rätt sinnesstämmning för det nu. Igår satt jag och pratade med en vän i lite mer än en timme. Och hon berättade saker som jag vet hon inte berättar för alla. Jag känner mig betrodd, jag känner att jag kan hjälpa. Idag pratade jag med farmor. Min fina, underbara farmor. Och jag börjar för första gången förstå henne. För första gången börjar vi få en sann och ärlig relation. Och det ger mig kraft, ger mig styra.
Kanske tillräckligt med styrka för att orka med allt annat också. Jag hoppas den räcker. Att människor kan få bli min energireserv. Att jag kan få ge kärlek och få kärlek tillbaka. Att jag kan få leva på det.
