Världens ensamaste val

I ett nummer av New York Times från 2004 finns en artikel om världens ensamaste val. En grupp forskare har följt henne sedan 1992 och har då upptäckt något mycket underligt. Hon är helt olik alla andra bardvalar. Till skillnad från alla andra valar, så har hon inga vänner, ingen familj. Hon tillhör ingen stam, flock eller grupp. Hon har ingen älskare. Hon har aldrig haft någon. Hennes sånger kommer i grupper om två till sex rop, var och ett varar i fem till sex sekunder. Men hennes röst är olik alla de andra bardvalarna. Den är helt unik. Medans resten av hennes sort kommunicerar mellan 12 och 25 hz, sjunger hon vid 51,75 hz. Precis det är hennes problem. Ingen annan val kan höra henne. Vart och ett av hennes desperata försök att kommunicera förblir obesvarat. Varje rop ignorerat. För varje ensam sång blir hon mer och mer sorgsen och frustrerad, hennes toner mer och mer förtvivlade för varje år.

Bild och textkälla: Julia (texten är översatt från engelska)

Det finns så många ensamma människor där ute

Jag läste för ett tag sedan en berättelse om en man som besökte Moder Teresas kloster i Calcutta. Han var inspirerad och tyckte att alla skulle resa dit som volontärer och hjälpa dem i deras arbete med de mest utsatta. Men en nunna hindrade honom. "Ni måste ta hand om era egna problem i Sverige först, sedan kan ni komma hit". "Vad har vi för problem?" frågade han. "Ni har många ensamma människor" svarade nunnan.

På senare tid har jag tänkt mycket på det här. Jag har träffat människor som verkligen har gjort avtryck i mitt liv, som jag inte känner men som jag ändå inte kan glömma. F & C. Det är något med dem. Jag tror att Jesus ville något med att jag fick möta dem. Men jag vet inte vad. Jag känner att jag saknar redskap, verktyg. Jag vill så mycket, men vet inte var jag ska börja.

För några dagar sedan hörde jag talas om att en kyrka i närheten skulle ha julfirande för ensamma. De frågade i förbigående om jag ville vara med. Och jag vill så gärna, men vet inte riktigt om jag vågar. Det känns som att det finns så mycket som hindrar mig. Mina egna traditioner, det som jag alltid har gjort. Och jag vill inte göra mormor och mamma ledsna. Fast de kanske de inte ens blir.

Kanske är det bara jag som målar upp problem som egentligen inte finns.

Det känns som om jag inte riktigt räcker till

Det är en känsla som sakta rinner igenom mig. Känslan av att jag inte är mig själv. Inte ger allt jag kan ge. Inte försöker tillräckligt. Att jag inte räcker till.

Jag orkar inte längre kämpa för betyg. Jga orkar inte längre kämpa för prestationer. Jag orkar inte träna. Jag orkar inte vara en duktig flicka. Reserverna är slut, och jag är trött.

När jag kommer hem så lägger jag mig direkt och sover. Eller väntar på ett sms från honom. Men det tar långsamt, jag undrar varför. Det suger ännu mer kraft ifrån mig. Tömmer mig på de sista smulorna. Jag avskyr ovisshet. Jag avskyr att vänta.

Det enda som jag orkar med är människor. Att lyssna på andras problem. Jag är i rätt sinnesstämmning för det nu. Igår satt jag och pratade med en vän i lite mer än en timme. Och hon berättade saker som jag vet hon inte berättar för alla. Jag känner mig betrodd, jag känner att jag kan hjälpa. Idag pratade jag med farmor. Min fina, underbara farmor. Och jag börjar för första gången förstå henne. För första gången börjar vi få en sann och ärlig relation. Och det ger mig kraft, ger mig styra.

Kanske tillräckligt med styrka för att orka med allt annat också. Jag hoppas den räcker. Att människor kan få bli min energireserv. Att jag kan få ge kärlek och få kärlek tillbaka. Att jag kan få leva på det.

Vi vet vad vi är. Men inte vad vi kan bli.

Jag förändras. Som en mutation i gener och DNA. Den jag var igår känner jag inte igen. Vem jag kommer vara imorgon är höljt i dimma. Inget är jag säker på längre. Mina prioriterigar har skiftat. Jag känner mig som ett lapptäcke. Som om min själ har slitits itu och nu kombineras ihop på nya sätt. Här var det en fläck, den river vi bort. Den här delen är underbar, den måste bli synligare!

Och mitt i allt står jag och ser mig omkring. Undrar vem jag är. Målar en bildserie som jag döper till Identitet. Vem i hela friden är jag?

Låt mig brinna

Idag insåg jag det. Vilket omättligt behov jag har av att få uttrycka mig. Varför jag valde ett estetiskt program. Varför jag älskar teatern.


För att jag blir så olycklig utan. För att det för varje dag bara blir mer och mer som trycker. Som längtar ut. Jag har en drivkraft att vilja förändra. Att våga stå upp för sanningen och bekämpa orättvisor. Att hitta tillbaka till en stark moral. Att vägra acceptera ondska. Men ibland tvivlar jag verkligen på mig själv och mina uttrycksmedel. Tänker att jag inte duger. Att jag liksom har lurat mig in i det här och en dag kommer att bli avslöjad. Att jag bara är en bluff, oduglig.

Men min Gud! Hjälp mig att förstå att det är en gåva du har gett mig. Och att du inte tar tillbaka gåvor. Hjälp mig att inte jämföra mig själv med andra. Att fokusera på starkheter istället för svagheter. Att hitta tillbaka till elden. Att brinna, lysa och förändra världen. Att bli lite mer lik dig för varje dag.

Frustration

En rastlöshet i benen. Något tryckande, pulserande bakom pannbenet. Ord som kommer till en men på fel språk. Utmattning, oengagemang. En önskan om att kunna få göra något annat. Tända en brasa, läsa en bok, dricka en stor kopp t. Men samtidigt vetskapen om det omöjliga i det. Vetskapen om att detta måste bli gjort idag. Det är redan för mycket. Jag hinner inte mer imorgon, orkar inte mer imorgon.

Det är för mycket nu.

Och samtidigt drömmar. Löjliga, patetiska och dumma tonårsförälskelser i en person enbart efter hur han rör händerna när han håller tal. För hur han posade. För att han hade en perfekt symmetri mellan byxor och skor.

Håhåjaja.

Alice i Underlandet - Öppet brev till Tim Burton

Kära, älskade Tim Burton, hur blev det såhär?

Du som har gjort så många fantastiska filmer (Edward Scissorhands, Sweeney Todd, Big Fish, Kalle och Chokladfabriken), vad hände? Varför misslyckades du?

Den här gången hade du fått så otroligt många bra skådespelare till din hjälp. Helena Bonham-Carter, Anne Hathaway, fantastiske Alan Rickman och inte minst Johnny Depp, men ändå går det inget bra. Trots alla otroliga animeringar och specialeffekter.

Eller kanske snarare på grund av specialeffketerna. För det här blir bara för mycket. För många animeringar, en för drömlik värld. De få mänskliga skådespelarna som finns med ser malplacerade ut, bortsett från Johnny Depp som har världshistoriens underligaste sminkning. Och berättelsen om Alices liv i den vanliga världen, vad skulle den vara bra för?

Visst är datatekniken fantastisk, men du får inte glömma bort att du har en historia attt berätta också. För det glömmer du bort. Du missar att visa relationerna mellan karaktärerna, mer än vissa fundamentala drag som är viktiga för historien. Regimässigt är filmen en katastrof.

Dessutom så har jag redan sett den här filmen en gång. Shrek heter den. Och den var bra. Det är inte Alice. Till och med figurerna ser likadana ut.

Kära Tim, gör en riktig film nästa gång istället. För detta var inget bra. Men du får en två tack vare dina fantastiska skådespelare.

Bless and love