Jag läste för ett tag sedan en berättelse om en man som besökte Moder Teresas kloster i Calcutta. Han var inspirerad och tyckte att alla skulle resa dit som volontärer och hjälpa dem i deras arbete med de mest utsatta. Men en nunna hindrade honom. "Ni måste ta hand om era egna problem i Sverige först, sedan kan ni komma hit". "Vad har vi för problem?" frågade han. "Ni har många ensamma människor" svarade nunnan.
På senare tid har jag tänkt mycket på det här. Jag har träffat människor som verkligen har gjort avtryck i mitt liv, som jag inte känner men som jag ändå inte kan glömma. F & C. Det är något med dem. Jag tror att Jesus ville något med att jag fick möta dem. Men jag vet inte vad. Jag känner att jag saknar redskap, verktyg. Jag vill så mycket, men vet inte var jag ska börja.
För några dagar sedan hörde jag talas om att en kyrka i närheten skulle ha julfirande för ensamma. De frågade i förbigående om jag ville vara med. Och jag vill så gärna, men vet inte riktigt om jag vågar. Det känns som att det finns så mycket som hindrar mig. Mina egna traditioner, det som jag alltid har gjort. Och jag vill inte göra mormor och mamma ledsna. Fast de kanske de inte ens blir.
Kanske är det bara jag som målar upp problem som egentligen inte finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar