Berättelsen om Arn fortsätter i filmen Riket vid vägens slut. Arn Magnusson (Joakim Nätterqvist) befinner sig fortfarande i Jerusalem och är numera en ytterst respekterad korsriddare, inte minst av sin svurna fiende Saladin (Milind Soman). Men han räknar dagarna tills han får återvända till Västra Götaland och sin älskade Cecilia (Sofia Helin), som sitter inspärrad i kloster. Men när han väl lyckas återvända hem upptäcker han att problemen är långt ifrån över. Inte minst Birger Brosas (Stellan Skarsgård) storslagna planer för att trygga Knuts tron (Gustaf Skarsgård).
Riket vid vägens slut var en positiv överraskning efter ganska dåliga ARN – Tempelriddaren. Den första filmen var rörigt gjord och ofta överspelad, men i uppföljaren märks det att både regissör och skådespelare har tänkt till och gett lite mer. Överspelet finns kvar på många karaktärer, men det märks även hur de lär sig av varandra då samtliga agerar bättre i scener där de spelar mot giganter som Stellan Skarsgård. Givetvis är filmen ganska trist och allmänt grå jämfört med Hollywood filmer i samma klass, men den är fortfarande suveränt gjord för sin genre och sitt land. Det är även mycket roligt att se Sveriges skådiselit samlad i en och samma film, där historien är skriven av en av Sveriges största författare. Scenografin är makalös, svensk natur när den är som vackrast, och som Borås bo är det fantastiskt roligt att känna igen ortsnamn och vissa platser. Historiemässigt är även manuset starkare i denna film, och man har fått bort den röriga berättarformen i första filmen, där man växlade mellan berättarröst och repliker. Ibland rör sig handlingen framåt lite för snabbt, och det märks att man försökt trycka in mycket film på så lite tid som möjligt. Fokuset på detaljerna försvinner då, men det blir heller aldrig långtråkigt vilket givetvis är positivt.
ARN – Riket vid vägens slut, är inte den bästa film som gjorts i Sverige, men den är fortfarande bred. Handlingen passar många olika personligheter och filmsmaker, vilket gör att jag utan tvekan ser det som en perfekt familjefilm till fredagstacosen.
Riket vid vägens slut var en positiv överraskning efter ganska dåliga ARN – Tempelriddaren. Den första filmen var rörigt gjord och ofta överspelad, men i uppföljaren märks det att både regissör och skådespelare har tänkt till och gett lite mer. Överspelet finns kvar på många karaktärer, men det märks även hur de lär sig av varandra då samtliga agerar bättre i scener där de spelar mot giganter som Stellan Skarsgård. Givetvis är filmen ganska trist och allmänt grå jämfört med Hollywood filmer i samma klass, men den är fortfarande suveränt gjord för sin genre och sitt land. Det är även mycket roligt att se Sveriges skådiselit samlad i en och samma film, där historien är skriven av en av Sveriges största författare. Scenografin är makalös, svensk natur när den är som vackrast, och som Borås bo är det fantastiskt roligt att känna igen ortsnamn och vissa platser. Historiemässigt är även manuset starkare i denna film, och man har fått bort den röriga berättarformen i första filmen, där man växlade mellan berättarröst och repliker. Ibland rör sig handlingen framåt lite för snabbt, och det märks att man försökt trycka in mycket film på så lite tid som möjligt. Fokuset på detaljerna försvinner då, men det blir heller aldrig långtråkigt vilket givetvis är positivt.
ARN – Riket vid vägens slut, är inte den bästa film som gjorts i Sverige, men den är fortfarande bred. Handlingen passar många olika personligheter och filmsmaker, vilket gör att jag utan tvekan ser det som en perfekt familjefilm till fredagstacosen.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar