Vi är som stenarna, vi åldras inte och vi dör inte.

Vilken är mänsklighetens starkaste längtan? Passionen som driver oss alla? Även om vi vid första tanken föreställer oss något annat, sådant som en lyckad karriär eller underbara barn, så finns det bara ett svar på frågan. Mänsklighetens hemliga dröm består av två ord och åtta bokstäver. Plus ett mellanrum. Evigt liv.

För dem flesta av oss kommer det för alltid att vara en dröm, men för familjen Tuck var det verklighet. För 87 år sedan drack de fyra familjemedlemmarna vatten ur en källa i skogen, och efter ett tag upptäckte de att det var odödliga. Varken fall från höga höjder eller kulor kunde döda dem, och de åldrades inte heller. Men det är en svår hemlighet att leva med, och de måste bevara den väl. För om världen upptäckte det skulle konsekvenserna bli ödesdigra.
Inte långt från familjen Tucks hemliga stuga i skogen bor överklassflickan Winnie (Alexis Bledel). Som enda barnet lever hon ett mycket enformigt och skyddat liv, och hennes högsta önskan är att få se vad som finns på den andra sidan staketet. Efter ett gräl med sina föräldrar rymmer hon, och i skogen ser hon Jesse Tuck (Jonathan Jackson) dricka ur källan. Jesses bror Miles Tuck (Scott Bairstow) vågar inte ta risken att skicka tillbaka henne hem, utan tar istället med Winnie till stugan och sina föräldrar Mae (Sissy Spacek) och Angus (William Hurt). Familjen börjar berätta sin livshistoria för Winnie, och det är en berättelse som för alltid kommer att påverka hennes liv.

Första gången jag såg Tuck Everlasting kan jag inte ha varit mer än 10, 11 år, och när man sedan slutade se på VHS filmer blev filmen snart bara ett minne blott. Ett minne av en vacker film om en vacker pojke som inte kunde dö. Nyss såg jag den igen, och mindes genast varför jag älskade den.

För Tuck Everlasting är en film som lämnar avtryck. Det finns en magi i den, skapad av det faktum att evigt liv kanske inte är det optimala. Det är en film som vill tala om för oss att det vi inte ska frukta är döden, utan det olevda livet. Även om filmen är kort och ibland gränsar till banal svävar den, och det är som om den lever sitt eget liv. Eller kanske bara har stannat i tiden. För när du ser den existerar inte begreppet tid på något plan mer.

Skådespelarinsatserna är skiftande. Från den makalösa och OSCAR’s belönade Sissy Spacek i rollen som Mae, till långfilmsdebutanten och huvudrollsinnehavaren Alexis Bledel. Bledel gör visserligen en hel del fina scener, men är i halva filmen snarast tråkig att se på eller överspelad. Filmen har nu några år på nacken, och känns därför ganska omodern i vissa sekvenser. Större delen av handlingen är dock förlagd till en häpnadsväckande vacker skogsmiljö, som inte får mig annat än att tappa andan. Naturmiljöerna är smärtsamt vackra.

Tuck Everlasting kommer du förmodligen inte att klassa som den bästa film du sett, men jag tror ändå den kommer att stanna kvar hos dig. För vissa historier kan man bara inte glömma.

Betyg: